Sugen?

Det blir jag!
Mmmm så gott det är med egenodlade tomater! Jag vet knappt vart jag ska ta vägen, så goda är de. Än finns det lite liv på min balkong. Aster, Krasse och Blomman För Dagen står ännu i blom. Anastisteln är på väg ut i blom och gräslöken verkar för första gången trivas. Ja och så är det tomater som rödnar en efter en också.

Det finns ett helt gäng med gröna tomater också som jag hoppas vill mogna innan hösten på allvar slår till. Se här nedom de röda.

Annars är det lite sorgset därute. Mycket som har vissnat. Men några små glädjeämnen kan man finna;

Jag fyndade en så otroligt söt "ringklocka" häromveckan på Granngården faktiskt. Den är upphängd lite tillfälligt så länge tills jag bestämt vart jag vill ha den, men åh så vacker den är. Den har dubbel betydelse för mig, dels för sitt vackra yttre men också för att den väldigt starkt påminner mig om min morfar som dog för många år sedan.



Morfar och mormor hade en sommarstuga där vi ofta hälsade på när jag var liten. Alltid när vi kom dit och när vi åkte så ställde sig morfar utanför dörren och medans vi backade ut bilen och åkte hemåt så vinkade han farväl och ringde i en stor, högljudd klocka lik denna, men betydligt större. Det var bara något han brukade göra. Starka, varma minnen kommer över mig när jag ser på denna klockan och tänker på morfar. Jag kan se honom framför mig, stå där och ringa i klockan och vinka åt oss med ett leende.

Idag belönade blomman för dagen mig med flera vackra blå, stora blommor.

Den blå färgen är vanlig men tilltalar mig så starkt ändå. Det blir så himla stora blommor! Så intensivt blå, jag älskar dem.

Min morfar dog samma år som min farfar dog. Jag försöker, men kan inte minnas vilket år det var. Men det är är minst 10 år sedan, om inte mer. Det är så synd att jag inte fick lära känna dem mer, som lite äldre. Idag och igår har jag umgåtts med min mormor, den enda jag har kvar från den generationen. Hon är 89 år nu och det märks att hon inte orkar som förr. Mormor berättade för mig om när hon och morfar träffades. Om när de fick barn. Om släkten hennes. Det är så värdefullt att ha henne kvar i livet, för det är nog först nu som vuxen som jag verkligen uppskattar att få höra henne berätta om sådant här.

Tyvärr finns inte sommarstugan kvar i släkten längre. Men genom min nyköpta klocka och genom den gamla slitna rutiga kepsen jag har kvar efter morfar, så minns jag honom. Det känns liksom fint.