Stolt

Nu är det 5 timmar sedan min lillbuse somnade. Jag har inte kommit i säng ännu, men alldeles snart så.

Jag saknar honom redan!
Hans lukt, hans ljud, energin som han utstrålar, eller bara att se på honom.
Denna lilla, lilla människa, sån enorm plats han tagit inuti mig.

Det är en konstig känsla att starkt och fysiskt sakna någon bara efter att denna sovit i ett annat rum ett par timmar. Konstig urkänsla, som kommen från ens innersta kärna.




Jag sitter och tittar igenom alla foton som jag har tagit i helgen och det är många på honom. Som vanligt. Det är väldigt roligt men svårt att fota honom. Ögonblick. Det slår mig nu när jag ser på fotona hur jag fylls utav stolthet.

Jag är så stolt att denna fantastiska, underbara lilla människa är min son! Jag är så stolt att vara hans mamma. Jag är så stolt för varje litet steg i hans utveckling, hur han växer, testar, lär sig, funderar och kämpar, men egentligen också bara för den han är. Så glad, strålande och genomgod. Han gör mig stolt och lycklig precis varje dag. Underbart och skrämmande på samma gång. Snälla, låt det aldrig hända honom något illa, ta honom aldrig ifrån mig livet. Att det kan kännas så här mycket att leva!

Jag är så stolt över dig, mitt lilla hjärta!