Vacker inredning

"När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där."
-Ernst Kirchsteiger

Mycket klok man.
Fåtöljen är aldrig så snygg som när det ligger en ljuvlig kisse och sover däri!

I Ernst anda ska jag bli lite kattig idag, eller lite mer personlig än jag brukar vara...

För 1,5 år sedan "tappade jag bort" en katt. Maja. En skygg bondgårdskatt som jag räddat från avlivning, tagit hem, börjat få social, hade fått tid till veterinären för kastrering och ID-märkning och sedan skulle hitta nytt hem åt. Spärren till badrumsfönstret klöste hennes syster upp mitt i natten, båda sprang ut. Systern fångade vi in en månad senare, men inte Maja. Under 3-4 månader var vi ute dag och natt och letade, gick upp var tredje timme om natten och kollade fällan vi fått låna. Trots att många grannar sett henne i området gick hon aldrig att fånga in.



Det här är mitt livs största misstag och min stora sorg.
Fönsterspärren satt jättehårt och fönstret var bara öppet någon centimeter, aldrig trodde jag i min dumhet att en katt kunde få upp den. Jag trodde också att sambon stängt fönstret innan vi sov, han trodde att jag gjort det. Jag var helt förkrossad, det tog jättehårt på mig.

Jag har engagerat mig mycket i hemlösa och oönskade katter och 2003 räddade jag första gången en katt. Jag har varit anställd ca ett år på katthemmet här i stan och jag har tagit hem hemlösa katter själv och har hjälpt till via kattföreningar. Det här är ett ämne som jag verkligen brinner för. Att själv göra en katt hemlös har lämnat ett hål i mig som aldrig riktigt läker.

Jag har aldrig slutat tänka på Maja.
Är hon död?
Har någon rentav tagit in henne?
Eller lever hon ute som hemlös och får massa ungar som också blir hemlösa?



Igår kom två grannar och pratade med mig, de hjälpte till mycket när vi letade efter Maja som mest. De hade sett en nere vid sitt som kanske kunde vara Maja, som lagt 5 ungar...

Hjärtat hoppar till!
Hoppet tänds, trots att man borde veta bättre.
Tänk om?

På kvällen efter mörkret fallit går jag ner dit och kollar runt. Stöter på en granne som också hjälpte mig då. Visar sig att ungarna legat vid hennes uteplats förut, men mamman har flyttat dem. Vi ser till två sköldpaddsfärgade katter, men ingen är Maja. Efter min beskrivning tror hon inte att det är Maja som lagt ungarna, den katten var inte vit runt nosen...
Förstås. Dumma, dumma hopp.
Hjärtat sjunker igen.



Men inte helt. Hjärtat tänker nu på de stackars kattungarna och de två hemlösa honorna som jag skådade ikväll. För grannen berättar att det finns många hemlösa katter där. Någon granne matar sporadiskt, därför kommer de dit, men ingen tar ansvar för dem.

Jag bad grannen hålla utkik efter ungarna, att jag gärna försöker fånga in dem ändå.Vart jag nu ska göra av 5 kattungar, jag som har 4 vuxna katter i min lägenhet på 65 kvadrat? Det är liksom fullt här. Men det får bara lösa sig, om man lyckas få in dem.

Någon som vill ta sig an en katt?
Åh om man ändå kunde få in honorna också, de var magra och skygga, men inte livrädda. Jag hatar, hatar, hatar sånt här. Maktlösheten. Att bara stå och se på när djur lider.

Så om någon vill lyda Ernsts kloka råd och förgylla sin inredning med en vacker katt så hör gärna av dig till mig! ;)



Lilla Maja glömmer jag aldrig.
Hon som 2 år gammal aldrig varit inomhus, inte gått att klappa, men som efter bara ett par dagar inne blev en total kelgris! Hon sov på min mage i en timme när jag såg på TV, kärleken var total. Ute var hon rädd, inne var hon trygg och lycklig.