Blomkantad Sorg

Jag som alltid annars älskar snö har blivit så trött på den för första gången, att jag sitter och tittar igenom alla mina gamla foton från vår, sommar och höst ;)
Allt där naturen är lite grönare!

Mitt bland de vackra vårfotona på vitsippebackarna som jag hittade förra året så dyker Hon plötsligt upp. Det hugger snabbt till i hjärtat, aj. Men sedan tunnas smärtan sakta ut lite och jag ler. Jag kan le nu. Det gör ont, men jag kan le. Le åt vilken fin tid vi fick tillsammans, le åt vilken trogen, omtänksam vän hon var. Le åt det fina vi fick ihop.

Kvittra bodde hos mig och sambon mer eller mindre hela senaste året. Det är mina föräldrars hund, men vi kunde bäst ge henne vad hon behövde sin sista tid. Sällskap nästan jämt, promenader ofta men inte långt, inga trappor, samt lugn och ro från andra hundar. För ett år sedan blev hon efter 7 år som en mycket aktiv hund, jättehalt. Det visade sig på röntgen att hennes höft var helt missbildad men med rätt träning/vård kunde hon iaf leva nåt år till.



Hon var med mig jämt. I stallet, i skogen, till stranden, till kompisar, vad som helst.
Hon älskade att bara få åka med i bilen, få vara med. Men sista tiden orkade inte kroppen, trots det varma täcket hon fick klarade hon inte kylan utan att få mer värk, så hon kunde inte längre följa med till stallet.

Vi gav henne allt detta sista året. Vi fullkomligt öste kärlek över henne. Skämde bort henne, var aldrig ledsna runt henne, köpte hellre hem mat än åt på restaurang för att vara med henne. Vi åkte till stranden på tidiga hösten och hon fick bada om hon vill, hon orkade bara lite men hon njöt. Hon blev bästis med vår hankatt som jämt var runt henne.

Hon älskade att sola, men blev så kall och stel när hon låg i gräset så det passade henne perfekt att ligga ute på vår balkong i våras/somras med det nylagda trallgolvet. Hon försökte följa med på svampplockning i höstas, men blev så trött och öm efter ett tag så hon fick gå tillbaka och vila i bilen medans vi letade vidare.

Hon höll mig gärna sällskap ute på balkongen när jag planterade, vattnade, pulade och fixade där ute. Hon var en så fin vän och det är tomt utan henne.

Men nu slipper hon lida mer.
Nu är hon förhoppningsvis på en plats där höften inte gör ont mer, där hon kan springa på fälten med mig och min häst igen, i full galopp! Spring vännen, spring. Det är du värd!